Tankar efter valrörelsen

Årets valrörelse har bekräftat något som är lika obekvämt som det är uppenbart: unga människor befinner sig längst ner i den demokratiska hierarkin, och det gäller i synnerhet oss som ännu inte får rösta. Vi är politiskt hyperexponerade men demokratiskt maktlösa. Den paradoxen går inte längre att bortförklara med fraser om “framtidens generation”.

Det har pratats mycket under valåret. Om jäv och politiker med kopplingar till ärenden de inte borde ha rört. Om skandaler, avhopp och vem som ska regera med vem. Om bensinpriset och skattesänkningar för “hårt arbetande människor”. Men nästan inget av det handlade om ungas villkor, trots att vi är den grupp som ska leva längst med konsekvenserna av allt som beslutas. Valrörelsen handlade mer om politikernas egna problem än om de människor som ska leva längst med besluten.

Det är konstigt att leva så nära en valrörelse utan att få rösta i den. Jag har gjort allt jag kan för att vara en del av demokratin. Jag har skrivit debattartiklar, skrikit mig hes på torgdemonstrationer och engagerat mig på alla sätt jag hittat. Responsen är densamma varje gång: ett slags administrativt lyssnande. Man tar emot, man noterar, man tackar för engagemanget – och sedan fortsätter allt som vanligt. Det är en ritualiserad form av inkludering som inte syftar till att förändra något, utan till att upprätthålla bilden av att unga “får komma till tals”.

Valvakan förstärkte känslan. Siffrorna rullade fram, och min åsikt fanns inte med någonstans. Det är en märklig form av politisk osynlighet – att vara aktiv men statistiskt obefintlig. Det är min framtid, men inte min röst. Alla säger att unga ska engagera sig, men när det verkligen gäller står vi vid sidan av. Det är en demokrati som ber oss att bry oss, men aldrig släpper in oss.

Samtidigt är unga ett återkommande tema i den politiska kommunikationen, nästan som ett samhällsprogram om oss där vuxenvärlden står för manus, regi och analys. Man pratar om att sänka straffbarhetsåldern, om att sätta 13-åringar i fängelse, om PISA-resultat och om psykisk ohälsa. Allt dissekeras, kategoriseras och förklaras av vuxna, som om vi vore forskningsmaterial snarare än människor. Vuxna talar om systemfel och maktmissbruk, men unga reduceras till en kategori som ska mätas och övervakas, i stället för det vi faktiskt är: en grupp som ska lyssnas på och ges makt.

Och medan vi mäts och analyseras fortsätter den vuxna politiken att kretsa kring smutskastning och maktspel. Det är svårt att tro på ett system där det verkar viktigare att vinna debatten än att lyssna på dem som ska leva med konsekvenserna.

Det jag längtar efter är egentligen enkelt: att bli lyssnad på utan att först behöva passera genom ett filter av vuxnas tolkningar. Att politiker vågar släppa kontrollen och faktiskt släppa in oss.